Klockan ringde vid 7 och en kvart senare var vi uppe. Varken vädret 30 juli eller prognosen för 31 juli såg lovande ut. Ganska fint i dalen men rejält med moln kring topparna. De hade även ställt in den guidade turen upp både idag och igår. Vi bestämde oss i alla fall för att vi måste försöka när vi nu var där! En av de inneboende i Liddo föreslog att vi skulle ha stegjärn med oss upp för toppglaciären kunde vara hal om snön blåst bort. Vi tog rådet till oss och gick och snackade med personalen i "sporten" och de tyckte också att det var en bra idé om det inte snöat de senaste dagarna, vilkdet det viserligen gjort (hade Henrik hört i bastun). Vi hyrde ett par för säkerhetsskull - om det skulle vara så illa fick vi väl gå upp på toppen en och en. När allt var fixat och klart gav vi oss av (8.50) upp för Kebnekaises branter. De första km präglades av att vi fick "stiga av" stigen för att lämna plats åt galningar i "Fjällräven Extreme Marathon" som var ute och sprang i fjällen. Väl uppe i Kitteldalen såg vi att bron som är utmärkt på kartan inte var kvar. Efter "bron" knatade vi upp mot första passet men innan vi kom upp i blåsten tog vi en kexchokladpaus. Då hade vi knatat i två timmar och "Lars 30"-gänget gick förbi oss. När vi förfriskat oss var det dags att bege sig in i dimman, då vi kom upp i molnen. Här ifrån upp till toppen var de i princip likadant hela tiden. Ca 30-50m sikt, stenar, stenar och åter stenar... En tråkig sak med västra leden är att man ska både upp och sen ner igen för ett berg som ligger "på vägen". Det innebär att man får klättra de ca 100 höjdmeterna två gånger! På toppen av det här berget som är " i vägen" byggde vi ett litet stenröse, precis som hundra pers gjort innan oss. Toppen såg verkligen spöklik ut i dimman!!
Äntligen uppe vid toppstugan! Ca 4.5 timme tog det oss att nå toppstugan. Vi satte oss och käkade lunch tillsammans med en far hans son (gissar vi) som vi gått förbi och blivit omgångna av flera gånger på vägen upp. Vi satte oss i den gamla toppstugan för den nya såg, i brist på bättre ordval, för djävlig ut!!! Full av sopor, nedrivna väggpaneler (till ved?!?), sönderrivna madrasser och allmännt vandaliserat! Riktigt tråkigt! :( Nåväl, när vi ätit tog vi våra stegjärn och spatserade den sista biten upp till toppen.
Uppe på sydtoppen!!! 2110 m.ö.h. Vi märkte snabbt att det fanns rätt så gott om snö på glaciären så det gick att ta sig upp utan stegjärn. Linda och Louise tyckte att det vore skönt med lite extra grepp så de tog ett stegjärn var, på var sin fot. Sikten var nära noll och det snöade och blåste men det var trots det en riktig toppenkänlsa att stå på Sveriges högsta topp!! Vi tog lite toppbilder och funderade på vilken utsikt vi kunde haft och sen gick vi ner igen. Henrik "halvkasade" ner för glaciären. Louise och Linda tog det lite lugnare men kasade var sin liten liten bit.
Vi hämtade våra ryggsäckar som vi lämnat i toppstugan. Vi träffade på
två grabbar som skulle övernatta och hoppades på bättre väder nästa dag
då de planerade att gå över till nordtoppen. Vi lämnar toppstugan för att
knata ner igen.
Nerfärden var ganska odramatisk men vi gick förbi några som skulle
tälta i den ogästvänliga kaffedalen. På vägen ner fick vi även njuta av
den storslagna utsikten då molnen lättade.
De sista km förvandlades Linda
från fjällantilop till fjällkrokodilen Schnappi! Hon orkade inte
längre hoppa torrskodd över vattendragen och lerpölarna utan
klaffsade rakt igenom. Tur att hennes nya kängor är Gore-Tex-fodrade!
;)
Henrik kommer tillbaka till fjällstationen
Linda och Louise kommer tillbaka till fjällstationen efter 40.740 steg! När vi lämnat in stegjärnen samlade vi snabbt ihop våra saker och stapplade in i bastun.
Vi äter frystorkat igen efter att ett välbehövt bastubad. Vi är supertrötta och det är nästan svårt att äta.
Vi stupar i säng.
Efter 11 timmars hårt arbete sov vi alla gott i 11 timmar, utom Linda
som hade lite feber på kvällen och när hon skulle gå på toa mitt i
natten kunde hon knappt styra sina arma ben.